faith in humanity <3 typ
igår hände något som gjorde mig så löjligt glad. efter att ha varit lite förstörd.
jag hade varit i stan med kompisar och skulle cykla hem. det var fint och soligt och jag hade på mig min nytvättade långa kofta och vårjacka. mitt i vårostan så funkar inte cykelns trampor så jag stannar och ser att, fan, mitt jävla kofthelvete har snurrat sig in i kedjan. helvetes jävla skitfan. så där sitter jag sen på marken, fast i min egen cykel med min egen kofta, och bara svär och oljar ner fingrarna. no luck med att slippa loss.. så då ringer jag pappa, han kanske skulle kunna komma med en sax eller nåt sånt, pappor fixar alltid allt. men mitt i samtalet hör jag någon brevid mig som frågar 'behöver du hjälp'. med ens lägger jag på och svarar med ett besvärat jååååååååååå. jag förklarar situationen och han bara kliver av sin egen cykel och kommer ner till min nivå, tittar, funderar och påtar: 'hmm jahaa den har som snurrat sig runt 1,5 varv, nu måste vi bara få av kedjan'. lite paff står jag där och förklarar hur jag försökt med det, men bara fått oljiga fingrar. efter att han konstaterat att kedjan är lite spänd tar det honom 3 sekunder innan kedjan hänger löst och han plockar vänligt bort min kofta, och lägger sen lika enkelt tillbaka kedjan. jag vill bara krama honom och säga att han är bäst i världen, will you marry me and all that shit. men sånt gör man ju inte till främlingar, så jag tackade honom tusen gånger. 'det kunde gått värre!' säger han och cyklar iväg. bara sådär.
altså dessa småsmå vänliga gärningar kan göra en till världens lyckligaste människa. nån hjälper dig med din cykel, jag menar det är inte som att personen skulle bota världshunger. men endå blir man så löjligt lycklig. inga baktankar med handlingen, bara ren vänlighet. åh<3
nu måste jag tvätta koftan igen.. damnit.
