Är det såhär det är att vara vuxen?
Ja, då vet jag inte om jag vill det.
Nu börjar man inse det.
Under de senaste åren har man haft en ungefärlig plan om vad man ska göra efter gymnasiet, hur kul det kommer vara att komma bort från vasa och på ett vis 'börja om pånytt'. Men nu när det verkligen kommer till kritan känns det så jobbigt. Under de senaste åren har jag fått världens finaste vänner, sköna jobb - en slags trygghet som fått en att klara av dagen och inte känna sig helt ensam och värdelös. Att säga hejdå till allt dethär. Staden som jag alltid kallat 'råtthålan' känns endå som ett hem för denna kloakråtta. Hur pissigt saker ändå varit har tryggheten alltid funnits där.
Jag vill inte säga hejdå till mina vänner. 'Nejmen Fanny, du träffar dem nog igen!' Jo, det vet jag, men jag vet inte när. Hur det nu ser ut, ser det ut som om nästan ingen söker sig mot samma håll som jag. Jag måste skaffa nya vänner, vilket nog är kul, men sen vet jag att jag nångång också måste säga hejdå till dem efter att ha skapat samma trygghet. Det hela är som en ond cirkel.
Människor som gör ett stort intryck på mig har alltid en stor plats i mitt hjärta, de blir som familj. Så att veta att man aldrig kommer tillbaka till den här tryggheten den familjen ger dej i just det här ögonblicket; det hela ger mej en tung känsla äver bröstkorgen.
Har redan idag vinkat av en av mina närmaste vänner. Jag grät inte ens. Känner mej hemsk över att jag inte kan gråta vid de rätta tillfällena.
Nu börjar vuxenlivet.
